Italian Painter, 1835-1901 was an Italian artist who belonged to the group known as the Macchiaioli. He was born in the Santa Croce quarter of Florence, and showed an early inclination toward the study of literature, but with the encouragement of his father, Giovanni Signorini, a court painter for the Grand Duke of Tuscany, he decided instead to study painting. In 1852 he enrolled at the Florentine Academy, and by 1854 he was painting landscapes en plein air. The following year he exhibited for the first time, showing paintings inspired by the works of Walter Scott and Machiavelli at the Florentine Promotrice. In 1855, he began frequenting the Caffe Michelangiolo in Florence, where he met Giovanni Fattori, Silvestro Lega, and several other Tuscan artists who would soon be dubbed the Macchiaioli. The Macchiaioli, dissatisfied with the antiquated conventions taught by the Italian academies of art, started painting outdoors in order to capture natural light, shade, and color. They were forerunners of the Impressionists who, beginning in the 1860s, would pursue similar aims in France. Signorini was a volunteer in the Second Italian War of Independence in 1859, and afterwards painted military scenes which he exhibited in 1860 and 1861. He made his first trip outside Italy in 1861 when he visited Paris, to which he would often return in the decades that followed. There he met Degas and a group of expatriate Italian artists in his orbit, including Giovanni Boldini, Giuseppe De Nittis, and Federico Zandomeneghi; unlike them, however, Signorini remained rooted in Italy. He became not only one of the leading painters of the Macchiaioli, but also their leading polemicist. Art historian Giuliano Matteucci has written: "If we acknowledge Fattori and Lega as the major creative figures of the macchiaioli, then Signorini must surely be recognized as their 'deus ex machina'",   Related Paintings of Telemaco signorini :. | The Wooden Footbridge at Combes-la-Ville (nn02) | The Riverbank | Settignano,September Morning | The Riverbank | Department for Violent Female Mental Patients at San Bonifacio in Florence |
Related Artists:
Walter Gay
1856-1937. He was an American painter born at Hingham, Massachusetts. He married heiress Matilda E. Travers, the daughter of prominent New York City investor and co-founder of Saratoga Race Course, William R. Travers. In 1876 the couple moved to Paris, France where Walter Gay became a pupil of Leon Bonnat. They lived in an apartment on the Left Bank and in 1907 purchased Chateau Le Breau on a three-hundred-acre walled park near the Forest of Fontainebleau. Walter Gay received an honorable mention in the Paris Salon of 1885; a gold medal in 1888, and similar awards at Vienna (1894), Antwerp (1895), Berlin (1896) and Munich (1897). He became an Officer of the Legion of Honor and a member of the Society of Secession, Munich.
George Washington Lambert
(13 September 1873 - 29 May 1930) was an Australian artist, known principally for portrait paintings and as a war artist during the First World War. Lambert was born in St Petersburg, Russia, the posthumous son of George Washington Lambert (1833 - 25 July 1873, in London) of Baltimore, Maryland. The younger Lambert's mother was Annie Matilda, nee Firth, an Englishwoman. Mother and son soon moved to Werttemberg, Germany, to be with Lambert's maternal grandfather. Lambert was educated at Kingston College, Yeovil, Somerset. The family, consisting of Lambert, his mother and three sisters, decided to emigrate to Australia. They arrived in Sydney aboard the Bengal on 20 January 1887.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.